Kapitel 10 – Mellan olika verkligheter
Förmodligen finns det inte många vägar som leder från ett kommunalt boende för missbrukare och kriminella till arbetet som läkare på en vårdcentral.
Det finns däremot kartor för många andra riktningar.
På tolvstegsmöten brukar man säga att det bara finns några få utgångar: döden, fängelset eller institutionerna.
Han hade alltid tyckt att formuleringen var märklig.
Döden är ju slutstationen för alla människor, oavsett utbildning, beroende eller social klass.
Skillnaden ligger inte i vart man kommer.
Skillnaden ligger i vilka världar man hinner passera på vägen.
Han hade rört sig mellan flera sådana världar nu.
Missbrukarnas.
Psykiatrins.
Akademins.
Sjukvårdens.
Ibland undrade han vilken som egentligen var hans.
Vad innebär det att höra hemma någonstans?
Är social tillhörighet något man väljer?
Eller något andra människor tilldelar en?
Om han tillhörde någon institution var det kanske akademin. Kanske den filosofiska fakulteten om han inte längre var välkommen inom medicinen. Kanske kemin där allt en gång börjat.
Kemi.
Läran om alltings beskaffenhet.
Han log åt tanken.
Under större delen av sitt liv hade han hört människor säga att frågan om livets mening saknar svar.
Det hade han aldrig riktigt trott på.
Tvärtom verkade människor ständigt formulera svar på den frågan. Religioner, ideologier, familjer, karriärer, kärlekar — alla erbjöd de mening.
Den verkligt svåra frågan var en annan.
Inte varför.
Utan hur.
Hur blir någonting till?
Hur uppstår medvetande ur materia?
Hur uppstår liv ur kemi?
Hur uppstår kultur ur människor?
Hur uppstår en människa ur sina minnen?
Det var där mysteriet fanns.
Inte i meningen.
Utan i beskaffenheten.
I det som är.